Nu har det gått drygt 14 dagar sedan jag satt i den beryktade bilkön i 11 timmar.
Tänkte jag skulle vara smart när jag hörde nyheterna att ovädret på Södertörn inte avtagit. "Jag åker hem medan det är ljust ute".
Tänkt och gjort. Klockan tre på eftermiddagen lämnade jag jobbet i Farsta. Hamnar i värsta bilkön och kommer inte hem förrän klockan två på natten.

Nu tänker ni säkert "fy 17". Men otroligt nog var det inte så jobbigt. När det hade gått åtta timmar och jag kom på att jag faktiskt suttit i bilen en hel arbetsdag. Då först började det kännas tungt!

Jag blir lite konfunderat på de som klagar på att snöröjningen inte fungerade och att alla vet ju att snön faktiskt kommer varje år!
Jaha tänker jag då. Men märkte att det faktiskt var ett väder som faktiskt inte är normal även en normal vinter?
Metrologen Anders Nylund sa, ”De här kraftiga snöfallen kallar vi meteorologer för snökanoner. De återkommer några gånger varje vinter och ger i extremfallen den allra mest besvärliga typen av vinterväder. Snön i Gävle, december 1998, var en mycket kraftig kanon som gav mycket lokalt 1,5 meter snö”.
Ja, så även om det återkommer varje år så är det inte normalt!

Åter till det här med bilkön.
Jag såg plogbilar köra fram och tillbaka på andra vägbanan, den där inte kön fanns. Hur menar kritikerna att vägbanan vi satt fast i kö på skulle plogas?
Medan jag sitter i bilkön ser jag snön falla utanför. Jag ser på bilen framför mig att det lägger sig ett täcke på ca 3 cm mellan varven när han har sin bil avstängd. Det var inte en normal vinterdag!

Näe skyll på den som skyllas ska.
Lite av skulden till köerna vill jag dock instämma i mot dessa lastbilar som kör med däck som dom har förstånd till att ha.
Hade det inte varit för däck tomma på mönster och dubbar så hade aldrig köerna blivit av.

Jag beundrar samtidigt förskräckt de lastbilsförare som vågar ta väg 225 när det är snö.
De backarna som finns på den smala vägen ställer alltid till bekymmer oavsett om det är plogat eller inte. Det räcker att det är lite halt.

Tänker samtidigt på att hade väg 225 varit fri från lastbilstrafik så hade vi biltrafikanter haft möjlighet att kunna komma hem via den som alternativ väg.
Det fanns i och för sig en möjlighet till, att ta lilla skogsvägen via Tullinge. Men vem vågade ensam köra den vägen när ingen berättade om den var plogad eller inte?

Ungefär klockan ett på natten meddelade trafikradion att lastbilarna nu var borta på väg 73.
Men nu hade det fallit ner snötyngda träd över vägen och gett ytterligare stopp i båda riktningarna.
Det är inte sant, tänkte jag.

Sen lade trafikrapportören till: ”Det finns nu alternativ väg till Nynäshamn via Tullinge, Sorunda och Ösmo”.

En kort fundering tog jag. Fler måste ha hört det där, tänkte jag. Nu stog jag så till på vägen att det finns plats att vända.
Ja, jag vände!

Så var jag på väg hem över skogen.
Vi var fem bilar som körde höll ihop med lagom avstånd ifrån varandra. Det hade slutat snöa och vägen var plogad och jättefin.

Phu… En sån pärs! När jag väl var hemma, efter att få skottat bort snövallen från infarten, var så upp i varv samtidigt som jag var så trött, törstig och nödig.

Dagen efter var detta ett äventyr som var obegripligt. Det har varit overkligt på något sätt. Kroppen var ur balans hela dagen.

Vem hade kunnat ana att det var en onormal vinterdag dagen innan?
För just den här dagen - Dagen efter snökanonsdagen var det en sån strålande vacker vinterdag som utmärker vårt landskap att vara ett av de vackraste i Sverige.

Vi bor mitt i det, mitt i Södertörn!

Smurf@n

P.S.

Se foton från båda i mitt space-album